Ännu ett misslyckande

Det började som något som kändes som en god idé. En sån där som någon som jag, någon som saknar medel för peppiga kurser och liknande för att komma igång, behövde för att faktiskt komma igång.

Dessvärre havererade den. Något nedslående om att det här var tramsigt blev något slags spik i en kista som jag inte ens visste stod framför mig. Kanske var det lika bra.

Kanske är det så att skrivande är något jag bör lämna därhän till de som har förmågan, språket och redan är införstådda med processen tillräckligt väl för att lyckas.

Vi får helt enkelt se om det finns något sätt att ”återvinna” den här sidan eller om det bästa är att bara avsluta den helt.

Tar en funderare på om det ens är lönt.

Vecka 3

Lite ont om rekommendationer, men kommer ni på några under tiden så var inte rädd att hojta om dem då. Det kommer trots allt fortfarande vara svårare att lära sig italienska utan att lyssna på någon som redan talar det så att säga.

Den tredje veckan kopplar tillbaka till den första övningen och målet, förhoppningen och tanken bakom den, visar sig vara att beröra. På något vis få läsaren att ”känna” något, undra något, reagera på något utifrån det han eller hon just läst. Kanske bli nyfiken på det som än så länge inte berättats men som meningen i sin utformning ändå antyder och skvallrar om.

Efter tisdagens #realeaseparty där Christina Stielli stoltserar med sin roman blev hela tanken kring det här så mycket mer begriplig. De som inte var där av någon eller annan orsak missade något stort och insiktsfullt. De tal som hölls var både inspirerande och glädjande, samtidigt som ingen av de som redan skrivit en roman eller arbetar på förlag på något vis romantiserade processen. Det var skönt att höra. Det ger en bild av det hela som många drömmare säkert inte har. Det som lyftes var framför allt att skriva något som verkligen berör. Något som fångar, lockar till skratt, tårar, irritation vad som helst men faktiskt berör läsaren så till den grad att det känns. Det ska kännas att läsa, på ett sätt som Christina varit ytterst medveten om när hon skrivit. Hennes egna ord för just det här är talande nog;

Jag vill att man ska slukas så till den grad att man går in i Östermalmsdamer.

Så frågan är helt enkelt. Har jag något att säga, något att berätta som tar så mycket energi i anspråk att mina läsare kan känna av det – rent fysiskt. Just idag kan jag erkänna att jag inte är helt säker, men samtidigt är jag inte säker på om det beror på att det övriga vardagsbruset tagit sig en högre och starkare ton än tidigare. Facit ligger i tiden, den som ännu inte passerat.

Det leder oss samtidigt vidare till projektets andra övning. Den som helt plötsligt blev något klurigare än den kändes när jag lade upp idén och hade en hyfsat tydlig bild av vart jag var på väg. Nu gäller det att sätta ord på och besvara frågan VARFÖR. Varför vill jag skriva en roman? Inte varför vill jag vara författare, varför vill jag skriva utan väldigt precist ”Varför just en roman?”

Övning 2

Så nu gäller det. I klartext. Avsluta meningen. Undvik lockelsen att vara ordvitsig eller spela clown i svaret. Sitt i ett stillsamt, tyst utrymme en stund. Blunda. Andas lugnt. Tänk efter. Känn efter. Var så enkel, öppen och ärlig mot dig själv du bara kan. Finn svaret. Avsluta meningen.

”Jag vill skriva en roman för att… ”

Vecka 2

Rekommendera mig dåligt skrivna böcker!

Skrivkrampen slog till tidigt, eller så var det något annat som hände och slog omkull skribenten så hårt att det inte gick att nå tangentbordet. Vilket det än var låter jag förbli osagt men kan tycka det är lite synd att jag inte fick ut det här inlägget i tid.

Andra veckan handlar framför allt om att läsa. Det finns tjurskalliga författare som menar att de inte alls läser andras verk under tiden de skriver för att inte felaktigt influeras och senare kunna anklagas för att vara en copycat. Samtidigt verkar det en rätt så absurd inställning att ha. Ungefär som att inte ta till sig av andras tips när man lär sig åka skateboard utan istället slå sig blodig på onödiga nybörjarmisstag. Det vore detsamma som om löpare inte alls skulle ens snegla på andra löpare när de genomför sin egen träning, eller som att inte lyssna på någon annan prata italienska när man själv försöker lära sig det. Korkat alltså. En attityd som man inte borde göra något annat med än att trycka ner i en säck tillsammans med en tegelsten och sänka i Mälarviken.

Så vad ska man läsa då? Kanske det man finner intressant är en bra början, men framför att läsa texter och romaner som är näst intill perfekta är det kanske snarare så att man ska försöka plöja igenom fler dåliga exempel än goda. För att verkligen få kläm på hur man INTE ska skriva, vad man faktiskt kan göra bättre och vilka fällor man så lätt kan lära sig undvika bara genom att upptäcka att andra har gått i dem.

En viktig detalj till i det här är att faktiskt fokusera sig på att läsa den samtida litteraturen. Det är trots allt inte så att du själv kommer skriva på det sätt de gamla klassikerna skrivits. De var helt enkelt moderna språkligt under sin tid, även om det är långt ifrån hur vi använder språket idag. Att sedan berättelserna som sådana har blivit tidlösa må så vara. Det går att ta en tidlös berättelse och skriva den i en modern tolkning åter igen, och det görs dessutom hela tiden. Därför är det viktigare att fokusera på de samtida, ta del i det bra och framför allt mindre bra språkbruket i den litteratur som ges ut idag.

Men likväl som det är en fråga om att lära av andras misstag är det också en fråga om att lära sig kritisera, analysera och bedöma styrkor och svagheter i texter. Först i andras, sedan när du läst tillräckligt många och känner dig trygg nog att våga så är det också dags att göra samma kritiska bedömning i dina egna texter.

Dit har jag än så länge en bit kvar. Så innan dess tänker jag forska vidare i andras verk, vars språk är klandervärt, ger gröna utslag, huvudvärk eller på annat sett får en att inte vilja läsa vidare. Den som kommer först i åtanke för mig är Leif G-W Persson. Efter en sida i en av hans böcker hade jag ont i ögonen, huvudvärk och insåg att jag aldrig skulle kunna läsa en hel bok.

Har du något liknande exempel?

Kan du komma på några skräckexempel i den litterära fauna som finns där ute, fastän jag inte kommit på att nämna dem?

Lämna gärna förslag här nedan!

Övning 1: Avsluta meningen

Så här blev min version av första veckans övning. Hur blev din?

Dagen efter min åttonde födelsedag, sa pappa att jag nog kunde gå till skolan på måndagen ändå. Själv undrade jag om han blivit skvatt galen.

Var det inte illa nog att jag missat mitt eget födelsedagskalas och alla presenter p.g.a. den här förbaskade mässlingen. Skulle jag behöva gå till skolan också, så snart? Var tog världens alla sympatier vägen egentligen! För inte är det lätt att precis ha fyllt 8 år, tvingats avstå från kalaset och paketen och fått nöja sig med en påse maränger som någon klasskamrats envisa mamma (tack och lov) hade bestämt sig för att komma förbi med trots sjukdomslarm och smittohot.

Jag försökte blänga surt på min far ytterligare en gång, för att han överhuvudtaget tänkt en så dum tanke,  men utan någon större framgång. Han hade redan gått. Kvar var bara jag, med sockerkladdiga fingrar. Nerbäddad i soffan, full av marängsmulor och surt bläddrande i en Bamsetidning jag redan läst både framlänges, baklänges och flera gånger om.

Jag drömde att jag skrev.

Så var det. Inatt, eller möjligen här på morgonkvisten, drömde jag att jag skrev. Jag hade plockat fram äggklockan och bestämt mig för en extra övning innan jag ens avslutat den första jag la fram häromdan.

Ni vet säkert hur den går till. Under fem minuter gör du inget annat än skriver, skriver och skriver. Oavsett om det bara är ord, meningar som hänger ihop eller något mer konkret. Hela poängen är att du skriver. Läs inte ens under tiden, bara skriv, skriv och skriv. Det var det jag drömde. Att jag skrev just den här posten och uppmanade er att följa med mig på en så galen övning. Samtidigt som jag också planerat att helt ocensurerat lägga upp resultatet av mina fem minuters skrivande – så fort äggklockan ringt och jag kunde andas ut! För det är också så, har man snabba fingrar räknar man med att hinna med ett flertal ord under de där fem minuterna. Jag hinner två handskrivna sidor utan problem på fem minuter,  på engelska. Det har redan testats under en komvuxkurs vilket gjorde mina studiekamrater rent ut sagt frustrerade då de själva var så låsta vid att skriva rätt, skriva meningar, komma på något att skriva istället för att bara skriva vad än för ord som ramlade fram ur hjärnmoset.

Men hela den här posten och att lägga upp det ocensurerade resultatet faller på en liten sak. Jag konstaterar nu när jag är vaken att jag äger ingen äggklocka. Nå, får lösa det på annat sätt och återkomma med helsidan av ord, meningar, text, vad än det må ha blivit.

Återkommer! =)

Vecka 1

Bland det första som tas upp i min vägledande guide genom det här äventyret är den något känsliga frågan ”Hur fick du din första roman publicerad?”

Känslig bland de som skrivit, tycker sig ha världens bästa manus men trots det ändå inte blir publicerade. Bara att det inte går som de vill är något som ter sig mystiskt för var och en av de som fortfarande drömmer men ännu inte lyckats bli publicerade. Kanske är det därför jag inte ens skrivit, för att jag varit rädd att ständigt bli refuserad. Så hur ligger det till? Finns det något hemligt knep? Vi som inte vet bättre (än) vill gärna tro det. Men slutsatsen jag drar av texten jag just skummat igenom är att det enda knep som fungerar är att skriva en utomordentligt bra roman. Så istället för att lägga 99% av tid, kraft och energi på att hitta rätt förlagskontakt, känna rätt person och leta upp det hemliga knepet och 1% på att faktiskt skriva den där riktigt bra romanen är det helt enkelt dags att tänka rätt, börja i andra änden och göra precis tvärtom.

Alltså ägna 99% av tid, kraft och energi åt att skriva och lämna den där sista ynka procenten till senare och eventuellt letande av ”rätt” kontakter. För att göra det enklare att tänka så har jag helt enkelt bestämt mig för att slappna då jag insett att förlagskontakter inte är längre bort än som mest tre personer i det sociala nätverk där jag rör mig ofta. Alltså räcker det med att ägna 1% åt det, åtminstone nu.

Enligt Louise är en bok ett treårsprojekt, varav år två är mestadels skjuta åt sidan, ha ångest över och förkasta idéer för att sedan bestämma sig för att gå vidare med dem, år tre är det som ger ett förlagsfärdigt resultat och år ett är det vi just har påbörjat här – 52 veckor av tips, övningar och framför allt skrivande. Jag tänkte inte ta tre år på mig. Jag tänkte istället acceptera att mitt första hela verk kanske inte blir det bästa jag någonsin skrivit. Samtidigt som det sägs vara möjligt att stressa fram ett verk (50’000 ord) på 30 dagar om man ska tro NationalNovelWritingMonth (NaNoWriMo) och de som deltagit i det. Uppenbarligen klarar en hel del av det. Själv har jag för mycket annat för mig, är bl.a. för upptagen med att fylla år i just november, för att det ska kännas hållbart. Men 50’000 ord, eller t.o.m. 80’000 ord om det flyter på bra, inom tolv månader snarare än en känns både rimligt och överkomligt, så att kalla det här för en NaNoWriYear kanske inte är så dumt det heller.

Jag vet inte hur lång tid Christina Stielli tog på sig att skriva sin första bok, jag vågar inte fråga, men jag vet att hennes ord om resultatet motiverar och inspirerar. Likväl som det kändes inspirerande att läsa sina egna ord (om än bara på ett fåtal sidor) i Paul Ronges bok. Det har fått mig att vilja nå hela vägen fram.

Den övergripande tanken i första veckans kapitel landar till slut i att skriva. Det är helt enkelt bara att sätta igång, även om det inte kommer bli en lång text från början till slut (det vore mest kontsigt om det faktiskt blev det). Det verkar inte ens klart att orden som skrivs behöver höra samman på ett klädsamt vis utan det viktigaste är att de kommer ut och får synas, får visa upp sig och locka fram något hos dig som skriver. Om så bara en ynka mening! Så med det sagt är det dags för projektets första övning.

Uppgiften:

För att komma till skott börjar vi med en ynka mening. Nedan följer början på en mening att avsluta, och finns det mer ord som vill bli skrivna efter punkten är det bara att fortsätta skriva. I original är den som följer;

”The day after my eighth birthday, my fater told me…”

Då jag inte hade tänkt skriva på engelska blir min egen version (och den jag tycker vi kör på om du vill hänga på och leka med mig) följande.

”Dagen efter min åttonde födelsedag, sa pappa att…”

Hej världen! Nu börjar ett nytt äventyr!

Som om jag inte hade nog med galna idéer och saker att göra är nu det här ytterligare en idé som får se lite av dagens ljus. Det kommer kunna sluta på två sätt. Endera spricker den som ett troll i solen eller så håller den och om femtiotvå veckor finns det ett färdigt manus att uppvakta förlagen med, eller åtminstone ett utkast och en idé värd att slutföra.

Idén kom då jag hittade boken ”A novel in a year” av Louise Doughty som inte bara tilltalade min skrivarhunger utan även gav mig något jag kände att jag kunde luta mig mot och kanske rent utav hitta en början i. För skriva är trots allt det jag brinner för, och  visst finns det otaliga manualer där ute och minst lika många människor som säger att det enda man kan göra är att skriva, skriva, skriva!

Jag tänkte på den här bloggen återspegla upplägget i boken jag just nämnt som vecka för vecka kommer med endera ett gott råd eller en övning att genomföra. Samtidigt är boken på engelska så min återspegling kommer helt enkelt bli en godtycklig egenöversatt version där jag lyfter det jag ser som mest avgörande i varje kapitel. Så en vecka, ett huvudinlägg. Eventuellt lite smårapporteringar ur processförloppet där emellan, vilket också kommer påverkas av läsares kritik, stöd, piskor och glada tillrop. Jag hoppas därför att ni ser er del i det här projektet lika viktig som jag gör och ser fram emot ett intressant år (oavsett hur resten av livet tänker försöka lägga sig i och störa skrivandet).

Så nu kör vi!